Faktiskt så måste jag berätta att jag nästan längtar efter att få börja skolan nu efter lovet. Jo, det är faktiskt sant. Jag är en sån person som inte klarar av att sitta hemma och inte ha något att göra. Jag blir helt enkelt för rastlös och vill inget annat än att någon sätter en uppgift i händerna på mig.
Så med andra ord så vill jag att skolan ska börja så att jag kan få ha ett smått hektiskt liv, för det är då jag mår som bäst. Som jag har skrivit förut så mådde jag superbra när det bara var några dagar kvar till vår Michael Jackson-konsert vi hade med skolan i december. Jag visste vad jag skulle göra när jag vaknade på morgonen och jag hade en anledning att gå och lägga mig, vilket jag allt för ofta inte har och stannar uppe alldeles för länge när jag är i Arvika. Med andra ord så hände det något hela tiden.
Så nu inför mitt projektarbete så känner jag att jag kommer få lägga väldigt mycket tid de två månader som är kvar, och det känns väldigt bra på det sättet. För om jag har en "deadline" som väntar farmför mig så tar jag tag i saker bättre och får dem gjorda.

Fast det är ju inte bara för att få något att göra som jag vill börja skolan heller. Jag längtar även efter alla underbara människor som jag träffar varje dag där. Några av dem träffade jag på nyår och vi hade superkul! Men de jag inte träffade på nyår har jag inte sett sen skolavslutningen och jag saknar dem väldigt mycket...!
Bara tanken på att få ha kör ihop med dessa männsikor gör att jag ler. Vi har så kul och det låter så bra om oss. Man kan inte annat än bli glad då!
Jag vet inte om jag har berättat om min utomkroppsliga upplevelse jag hade sista dagen innan julavslutningen när vi hade körövning, men här kommer den igen i så fall, för jag tycker om tanken på den.
Vi satt och sjöng "Jul, Jul, strålande jul" när jag såg Sandra (min sambo sen några månader) och inte kunde sluta le när jag tittade henne i ögonen. Sen fann jag nästa par ögon, och nästa, och nästa, och nästa...! Helt plötsligt var det bara som om jag klev ut kroppen och såg alla de människor som sjöng och tänkte "Åh, vad jag älskar dehär människorna! Hur ska jag klara mig i livet utan att få träffa dehär personerna nästan varje dag efter att skolan är slut? Jag måste ta vara på varenda vänskap här i rummmet och vårda den, för jag älskar dem!" Och som genom ett trollslag var jag tillbaka i mig själv och sluttonen klingade ut i rummet. Helt otrolig upplevelse, som jag inte ens vet själv om jag vågar tro på helt och hållet, men som har gjort att jag tar vara på mina vänner på ett helt nytt sätt.

Till alla er som ser mig som en vän: Jag älskar er oändligt!<3

En liten parentes såhär i slutet av inlägget är jag äntligen ska få ordning på mitt rum i Arvika. Imorgon styr jag och mamma bilen till IKEA för att inhandla en ny säng och lite hyllor för att få till lite stämning. Jag är, fast att jag inte riktigt vill det, lite uppspelt över det. Jag menar, det är ju bara en säng egentligen, men det är ju å andra sidan den första säng jag har köpt helt själv utan att ha ärvt den.
Det enda som inte blev kul med dagen är att jag inte hinner stanna i Karlstad för att träffa Frida, som jag hade tänkt från början. Det känns som om det var tusen år sen vi sågs och ibland är det väldigt långt mellan gångerna vi pratar. Men efter en så lång tid så hittar vi varandra igen på 1 sekund och det är som igår vi sågs och skrattade åt "Jag har en plattfoooot! Hjälp är påväg broder!". Det är bara du och jag som kan skratta åt en så dålig mening, men den har en underbar betydelse för mig och jag kommer aldrig glömma den. Jag älskar dej Frida, du är mitt allt! <3