Räknar ner, sakta men säkert...
Faktiskt så måste jag berätta att jag nästan längtar efter att få börja skolan nu efter lovet. Jo, det är faktiskt sant. Jag är en sån person som inte klarar av att sitta hemma och inte ha något att göra. Jag blir helt enkelt för rastlös och vill inget annat än att någon sätter en uppgift i händerna på mig.
Så med andra ord så vill jag att skolan ska börja så att jag kan få ha ett smått hektiskt liv, för det är då jag mår som bäst. Som jag har skrivit förut så mådde jag superbra när det bara var några dagar kvar till vår Michael Jackson-konsert vi hade med skolan i december. Jag visste vad jag skulle göra när jag vaknade på morgonen och jag hade en anledning att gå och lägga mig, vilket jag allt för ofta inte har och stannar uppe alldeles för länge när jag är i Arvika. Med andra ord så hände det något hela tiden.
Så nu inför mitt projektarbete så känner jag att jag kommer få lägga väldigt mycket tid de två månader som är kvar, och det känns väldigt bra på det sättet. För om jag har en "deadline" som väntar farmför mig så tar jag tag i saker bättre och får dem gjorda.
Fast det är ju inte bara för att få något att göra som jag vill börja skolan heller. Jag längtar även efter alla underbara människor som jag träffar varje dag där. Några av dem träffade jag på nyår och vi hade superkul! Men de jag inte träffade på nyår har jag inte sett sen skolavslutningen och jag saknar dem väldigt mycket...!
Bara tanken på att få ha kör ihop med dessa männsikor gör att jag ler. Vi har så kul och det låter så bra om oss. Man kan inte annat än bli glad då!
Jag vet inte om jag har berättat om min utomkroppsliga upplevelse jag hade sista dagen innan julavslutningen när vi hade körövning, men här kommer den igen i så fall, för jag tycker om tanken på den.
Vi satt och sjöng "Jul, Jul, strålande jul" när jag såg Sandra (min sambo sen några månader) och inte kunde sluta le när jag tittade henne i ögonen. Sen fann jag nästa par ögon, och nästa, och nästa, och nästa...! Helt plötsligt var det bara som om jag klev ut kroppen och såg alla de människor som sjöng och tänkte "Åh, vad jag älskar dehär människorna! Hur ska jag klara mig i livet utan att få träffa dehär personerna nästan varje dag efter att skolan är slut? Jag måste ta vara på varenda vänskap här i rummmet och vårda den, för jag älskar dem!" Och som genom ett trollslag var jag tillbaka i mig själv och sluttonen klingade ut i rummet. Helt otrolig upplevelse, som jag inte ens vet själv om jag vågar tro på helt och hållet, men som har gjort att jag tar vara på mina vänner på ett helt nytt sätt.
Till alla er som ser mig som en vän: Jag älskar er oändligt!<3
En liten parentes såhär i slutet av inlägget är jag äntligen ska få ordning på mitt rum i Arvika. Imorgon styr jag och mamma bilen till IKEA för att inhandla en ny säng och lite hyllor för att få till lite stämning. Jag är, fast att jag inte riktigt vill det, lite uppspelt över det. Jag menar, det är ju bara en säng egentligen, men det är ju å andra sidan den första säng jag har köpt helt själv utan att ha ärvt den.
Det enda som inte blev kul med dagen är att jag inte hinner stanna i Karlstad för att träffa Frida, som jag hade tänkt från början. Det känns som om det var tusen år sen vi sågs och ibland är det väldigt långt mellan gångerna vi pratar. Men efter en så lång tid så hittar vi varandra igen på 1 sekund och det är som igår vi sågs och skrattade åt "Jag har en plattfoooot! Hjälp är påväg broder!". Det är bara du och jag som kan skratta åt en så dålig mening, men den har en underbar betydelse för mig och jag kommer aldrig glömma den. Jag älskar dej Frida, du är mitt allt! <3
Så med andra ord så vill jag att skolan ska börja så att jag kan få ha ett smått hektiskt liv, för det är då jag mår som bäst. Som jag har skrivit förut så mådde jag superbra när det bara var några dagar kvar till vår Michael Jackson-konsert vi hade med skolan i december. Jag visste vad jag skulle göra när jag vaknade på morgonen och jag hade en anledning att gå och lägga mig, vilket jag allt för ofta inte har och stannar uppe alldeles för länge när jag är i Arvika. Med andra ord så hände det något hela tiden.
Så nu inför mitt projektarbete så känner jag att jag kommer få lägga väldigt mycket tid de två månader som är kvar, och det känns väldigt bra på det sättet. För om jag har en "deadline" som väntar farmför mig så tar jag tag i saker bättre och får dem gjorda.
Fast det är ju inte bara för att få något att göra som jag vill börja skolan heller. Jag längtar även efter alla underbara människor som jag träffar varje dag där. Några av dem träffade jag på nyår och vi hade superkul! Men de jag inte träffade på nyår har jag inte sett sen skolavslutningen och jag saknar dem väldigt mycket...!
Bara tanken på att få ha kör ihop med dessa männsikor gör att jag ler. Vi har så kul och det låter så bra om oss. Man kan inte annat än bli glad då!
Jag vet inte om jag har berättat om min utomkroppsliga upplevelse jag hade sista dagen innan julavslutningen när vi hade körövning, men här kommer den igen i så fall, för jag tycker om tanken på den.
Vi satt och sjöng "Jul, Jul, strålande jul" när jag såg Sandra (min sambo sen några månader) och inte kunde sluta le när jag tittade henne i ögonen. Sen fann jag nästa par ögon, och nästa, och nästa, och nästa...! Helt plötsligt var det bara som om jag klev ut kroppen och såg alla de människor som sjöng och tänkte "Åh, vad jag älskar dehär människorna! Hur ska jag klara mig i livet utan att få träffa dehär personerna nästan varje dag efter att skolan är slut? Jag måste ta vara på varenda vänskap här i rummmet och vårda den, för jag älskar dem!" Och som genom ett trollslag var jag tillbaka i mig själv och sluttonen klingade ut i rummet. Helt otrolig upplevelse, som jag inte ens vet själv om jag vågar tro på helt och hållet, men som har gjort att jag tar vara på mina vänner på ett helt nytt sätt.
Till alla er som ser mig som en vän: Jag älskar er oändligt!<3
En liten parentes såhär i slutet av inlägget är jag äntligen ska få ordning på mitt rum i Arvika. Imorgon styr jag och mamma bilen till IKEA för att inhandla en ny säng och lite hyllor för att få till lite stämning. Jag är, fast att jag inte riktigt vill det, lite uppspelt över det. Jag menar, det är ju bara en säng egentligen, men det är ju å andra sidan den första säng jag har köpt helt själv utan att ha ärvt den.
Det enda som inte blev kul med dagen är att jag inte hinner stanna i Karlstad för att träffa Frida, som jag hade tänkt från början. Det känns som om det var tusen år sen vi sågs och ibland är det väldigt långt mellan gångerna vi pratar. Men efter en så lång tid så hittar vi varandra igen på 1 sekund och det är som igår vi sågs och skrattade åt "Jag har en plattfoooot! Hjälp är påväg broder!". Det är bara du och jag som kan skratta åt en så dålig mening, men den har en underbar betydelse för mig och jag kommer aldrig glömma den. Jag älskar dej Frida, du är mitt allt! <3
ormen kramar mitt hjärta...
livet tar ut sin rätt ibland. även om det kanske går till överdrift, som det gör nu.
var verkligen inte beredd på det och det gör det hela mycket mer... ja, vad ska man säga... sorgligt? fruktansvärt outhärdligt? som en svart orm som bara kramar åt ens hjärta och pressar fram tårarna som bara rinner...
trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde heller, kunde ju tom ha blivit farligt har jag fått höra i efterhand. men det bir nog så när man skiljs från någon man älskar riktigt mycket, han blir panikslagen och chockad, orkar inte andas och... ja, ni som var där vet ju.. tycker bara det är skumt att jag inte kommer ihåg något av det utom att moa, älskade moa, var framme och bara fanns. kan verkligen inte beskriva hur mycket jag tycker om dej moa, bara så du vet, men det är oändligt mycket och jag älskar dej!<3
perioden som nu kommer vet jag är jobbig, så jag har egentligen ingen lust att ta mej igenom den alls. vill bara sova bort den och sedan vakna och allt är bra igen. fast nu var jag lite dum, det kommer aldrig bli bra igen, i allafall inte så bra som det har varit. men jag måste vara vaken och stötta alla min nära, kära, älskade familj och släkt. jag vet att jag antagligen inte är den som har det svårast, så jag ska försöka vara stark och finnas för er som jag vet har det värre. t&t<3 g-b<3
imorgon börjar körskolan och jag orkar verkligen inte det just nu, har gått och väntat hela sommaren och nu när det väl sker så, ja, man kan väl säga att jag inte har någon ork och lust kvar att sitta i sunne och plugga och köra bil hela dagarna när jag egentligen vill vara hemma och ta det lugnt. men jag vet inte, det kanske är bra att få något annat att tänka på ett tag så att jag, för tillfället i allafall, glömmer bort vad som stunda skall. får väl se hur det går. kanske inte ens orkar koncentrera mej på att jag måste fixa detta nu, för jag kommer inte hinna sen när skolan börjar... jag får väl ta mej i kragen och ... nej, vet inte. får se hur allt blir. just nu orkar jag inte, men det kanske känns bättre imorrn.
du, jag älskar dej!
vet inte ens om jag orkar skriva, men jag gör det ändå. man måste ju få det ur sig på nått sätt.
hemska dag. orkar ingenting just nu känns det som. men man måste ju vara stark när det är andra som har det svårare än en själv. tänker på kusinerna T. och G-B med. stackars flickorna, älskar dem! jag gör faktiskt det. så mycket som de har fått gå igenom under året... först farmor, sen mormor och nu... orkar inte ens skriva det. blir tårögd bara jag tänker på det och vill egentligen inte att det ska ha hänt alls. men det är väl så livet är. "man föds och man dör, så har det alltid varit", som de säger i ronja rövardotter. sant, men en fruktansvärd sanning. orkar inte.
det var inte du som läg där sist jag såg dej, det var inte du som låg där! jag hoppas att du hade flugit iväg och lämnat någon annan i dit skal och satt och tittade på oss från fönstret isället, för jag kände inte igen dej... hatar det! orkar inte.
snart blir det paj, men känner ändå ingen smak när jag äter. bukfylla kallas det då. äter för att man måste, inte för att det är gott, även om det egentligen är det... gott.
kyrkan blir som en tillflyktsplats. det är dit jag söker mig när jag vill vara mej. när jag vill höra hur allt blir bra. jag är inte religiös, nej. jag gillar bara att det är där ni känns som närmast, gillar att det är där jag kan söka upp er, gillar att det är där man kan se. man ser hur tiden går och livet finns kvar även om det är borta. nära, långt bort. saknad, älskad.
hemska dag. orkar ingenting just nu känns det som. men man måste ju vara stark när det är andra som har det svårare än en själv. tänker på kusinerna T. och G-B med. stackars flickorna, älskar dem! jag gör faktiskt det. så mycket som de har fått gå igenom under året... först farmor, sen mormor och nu... orkar inte ens skriva det. blir tårögd bara jag tänker på det och vill egentligen inte att det ska ha hänt alls. men det är väl så livet är. "man föds och man dör, så har det alltid varit", som de säger i ronja rövardotter. sant, men en fruktansvärd sanning. orkar inte.
det var inte du som läg där sist jag såg dej, det var inte du som låg där! jag hoppas att du hade flugit iväg och lämnat någon annan i dit skal och satt och tittade på oss från fönstret isället, för jag kände inte igen dej... hatar det! orkar inte.
snart blir det paj, men känner ändå ingen smak när jag äter. bukfylla kallas det då. äter för att man måste, inte för att det är gott, även om det egentligen är det... gott.
kyrkan blir som en tillflyktsplats. det är dit jag söker mig när jag vill vara mej. när jag vill höra hur allt blir bra. jag är inte religiös, nej. jag gillar bara att det är där ni känns som närmast, gillar att det är där jag kan söka upp er, gillar att det är där man kan se. man ser hur tiden går och livet finns kvar även om det är borta. nära, långt bort. saknad, älskad.
prestationen nere vid knäna...
sitter nu och snörvlar vid min skoldator för att vår stationära dator hemma har valt att inte vilja logga in på varken min mejl eller facebook. låter kanske som om jag är beroende av datorn, men så är inte fallet. inte på sommaren i allafall. nej, jag tycker bara att det är skönt att kunna vara lite uppdaterad om vad vännerna har för sig när man inte ser dem på sommaren eller om det är nån spelning på gång någonstans.
i helgen var vi hem till Julia i skogen för att ta avsked av henne eftersom hon åker till nya zeeland tidigt imorgon (tisdag). mamma skjutsade mig från sunne och ut till Julias hus i Takene. hon och hennes familj bodde verkligen jättemysigt, ett sånt hus jag själv skulle vilja ha i framtiden nån gång. vi hade roligt på festen och när klockan slog 00.00 så sjöng vi för Hannes eftersom han fyllde 18 år. så nu är han med vuxen, eller, bara såpass gammal att han nu kan köpa sina egna cigaretter kanske jag ska säga istället. för han kommer nog vara samma gamla busiga Hannes som han alltid har varit, även om han har fyllt 18. haha
under kvällen hos Julia kände jag mig inte riktigt kry hela tiden. jag hade vaknat med ont i halsen på morgonen, men inget mer så jag tog det bara lite lugnt och tänkte inte så mycket på det. jag, Magnus och Anna åkte hem ca 1 på natten och när jag kom till elevhemmet var jag så trött att jag stupade i säng direkt. dock frös jag hela natten och var tvungen att sätta på mej ett par tjocka strumpor, byxor och lägga en filt över det tjocka täcket, men ändå frös jag. så på morgonen kände jag att jag hade feber och kände mej bara sunkig och ville bara hem även om jag hade tänkt stanna tills i morse där och komma hem mitt på dagen ungefär.
_____________________________________________________________________________________________
så nu sitter jag här med lite feber-känningar i kroppen och har beslutat mig för att inte gå till jobbet imorrn. känns lite sådär att inte kunna gå dit, men som pappa sa förut: "hälsan kommer ju alltid före jobbet, hur mycket man än vill gå dit." och det stämmer ju, för om man inte tar hand om sig själv och sin kropp i första hand, vem ska då göra det? nej, man måste ta vara på sig så att man håller ett helt liv. dock har jag lite svårt att inse mina begränsningar ibland och vill ta tag i allt och fixa allt på en gång. ibland känns det som om att om inte jag gör det, så kommer ingen annan att göra det heller. men där tänker jag ju helt fel egentligen. såklart att det alltid finns någon som fixar saker som inte blir gjorda, även om inte jag gör dem. på jobbet till exempel. om jag ska dit för att plocka varor en dag och sen blir sjuk som nu, så är det ju helt självklart att det är någon annan som kan plocka varorna istället och gå min tid så att det stämmer i schemat. dock är det ju inte så i skolan. där måste man ju göra allt själv, men det är ju en annan sak också. där bestämmer man ju själv hur mycket man vill lägga ner sig och hur mycket man orkar prestera. jag vill gärna ha så höga betyg som möjligt och gick därför in med inställningen när jag började 1an att jag inte skulle få ett enda betyg under VG under hela min gymnasietid. första året gick det bra, även om jag kämpade hårt, men nu i år så fick jag ett G i matematik B, just det ämne som jag har satsat mest på under året, just för att jag vet att jag har lite svårt för mej ibland innan jag fattar. det var en fruktansvärd besvikelse för mej att jag kämpade så hårt för något som jag aldrig fick. ett VG.
men sen kan man ju se på det följande: jag gjorde mitt bästa och bättre kan jag inte göra. och jag håller fullkomligt med om det, när det gäller andra. jag själv tar nästan aldrig åt mej när någon säger så till mej, för jag blir så besviken på mej själv att jag inte nådde det mål jag själv hade satt upp. ett mål som jag hade gjort upp med mej själv efter mina begränsningar som jag inte kunde hålla. ska jag göra något vill jag gå in till 100 % och göra det bra om det ska vara något att hänga i granen, annars kan det kvitta helt.
men nu ska jag inte deppa ihop för mycket. här sitter jag och tänker tillbaka på det gångna året när det är sommarlov och jag har en underbar familj och underbara vänner som ärligt talat skiter i om jag inte får VG i varje kurs jag läser. till hösten tar jag nya tag och siktar därför på att ha VG i de nya kurserna istället för att hänga upp mej på det som finns bakom mej.
Hakuna matata helt enkelt!
i helgen var vi hem till Julia i skogen för att ta avsked av henne eftersom hon åker till nya zeeland tidigt imorgon (tisdag). mamma skjutsade mig från sunne och ut till Julias hus i Takene. hon och hennes familj bodde verkligen jättemysigt, ett sånt hus jag själv skulle vilja ha i framtiden nån gång. vi hade roligt på festen och när klockan slog 00.00 så sjöng vi för Hannes eftersom han fyllde 18 år. så nu är han med vuxen, eller, bara såpass gammal att han nu kan köpa sina egna cigaretter kanske jag ska säga istället. för han kommer nog vara samma gamla busiga Hannes som han alltid har varit, även om han har fyllt 18. haha
under kvällen hos Julia kände jag mig inte riktigt kry hela tiden. jag hade vaknat med ont i halsen på morgonen, men inget mer så jag tog det bara lite lugnt och tänkte inte så mycket på det. jag, Magnus och Anna åkte hem ca 1 på natten och när jag kom till elevhemmet var jag så trött att jag stupade i säng direkt. dock frös jag hela natten och var tvungen att sätta på mej ett par tjocka strumpor, byxor och lägga en filt över det tjocka täcket, men ändå frös jag. så på morgonen kände jag att jag hade feber och kände mej bara sunkig och ville bara hem även om jag hade tänkt stanna tills i morse där och komma hem mitt på dagen ungefär.
_____________________________________________________________________________________________
så nu sitter jag här med lite feber-känningar i kroppen och har beslutat mig för att inte gå till jobbet imorrn. känns lite sådär att inte kunna gå dit, men som pappa sa förut: "hälsan kommer ju alltid före jobbet, hur mycket man än vill gå dit." och det stämmer ju, för om man inte tar hand om sig själv och sin kropp i första hand, vem ska då göra det? nej, man måste ta vara på sig så att man håller ett helt liv. dock har jag lite svårt att inse mina begränsningar ibland och vill ta tag i allt och fixa allt på en gång. ibland känns det som om att om inte jag gör det, så kommer ingen annan att göra det heller. men där tänker jag ju helt fel egentligen. såklart att det alltid finns någon som fixar saker som inte blir gjorda, även om inte jag gör dem. på jobbet till exempel. om jag ska dit för att plocka varor en dag och sen blir sjuk som nu, så är det ju helt självklart att det är någon annan som kan plocka varorna istället och gå min tid så att det stämmer i schemat. dock är det ju inte så i skolan. där måste man ju göra allt själv, men det är ju en annan sak också. där bestämmer man ju själv hur mycket man vill lägga ner sig och hur mycket man orkar prestera. jag vill gärna ha så höga betyg som möjligt och gick därför in med inställningen när jag började 1an att jag inte skulle få ett enda betyg under VG under hela min gymnasietid. första året gick det bra, även om jag kämpade hårt, men nu i år så fick jag ett G i matematik B, just det ämne som jag har satsat mest på under året, just för att jag vet att jag har lite svårt för mej ibland innan jag fattar. det var en fruktansvärd besvikelse för mej att jag kämpade så hårt för något som jag aldrig fick. ett VG.
men sen kan man ju se på det följande: jag gjorde mitt bästa och bättre kan jag inte göra. och jag håller fullkomligt med om det, när det gäller andra. jag själv tar nästan aldrig åt mej när någon säger så till mej, för jag blir så besviken på mej själv att jag inte nådde det mål jag själv hade satt upp. ett mål som jag hade gjort upp med mej själv efter mina begränsningar som jag inte kunde hålla. ska jag göra något vill jag gå in till 100 % och göra det bra om det ska vara något att hänga i granen, annars kan det kvitta helt.
men nu ska jag inte deppa ihop för mycket. här sitter jag och tänker tillbaka på det gångna året när det är sommarlov och jag har en underbar familj och underbara vänner som ärligt talat skiter i om jag inte får VG i varje kurs jag läser. till hösten tar jag nya tag och siktar därför på att ha VG i de nya kurserna istället för att hänga upp mej på det som finns bakom mej.
Hakuna matata helt enkelt!
skolfunderingar..
imorgon drar jag hem till bushen i sunne över sommaren för att jobba och umgås med familjen. känns konstigt att lämna arvika med alla kompisar och flytta tillbaka till stället jag inte trivdes på.. jag har ju börjat om på nytt här i arvika och trivs som jag är nu och har hittar kompisar som accepterar mig för den jag är istället för att man ska försöka vara någon man inte är för att passa in. det var vad hela min högstadietid gick ut på, att inte sticka ut för mycket och att varje gång jag ska säga något så måste jag ha suttit och tänkt på hur jag ska säga det för att det ska låta "rätt" i klassrummet inför mina klasskamrater. man skulle inte säga saker som folk redan hade sagt för då påpekade alla det på ett så negativt sätt att man inte vågade säga något mer på hela dagen i princip, man skulle inte prata med lärarna för mycket för då var man en rövslickare som ville ha högre betyg eller det värsta av allt, man skulle definitivt inte umgås med de personer som tillhörde de "coolare" gängen om man var ganska normal. förstår inte hur jag stod ut i tre år med den klassen jag hade i högstadiet. det enda som gjorde att jag orkade var att jag hade ida i samma klass och frida och ida i en klass under. annars hade jag nog inte orkat gå till skolan alls. men jag tog mej igenom det och nu är jag på en helt underbar skola som jag nästan inte ens vill sluta på för att jag trivs så bra! det här är mitt nya hem och mitt nya liv och jag skulle inte kunna byta det mot något i världen! på något sätt så känns det så läskigt att gå ut i den stora vida världen och klara sig själv. nu går man ju i skolan, får gratis lunch, träffar kompisarna varje dag och har jättekul i princip hela tiden. sen måste man skaffa jobb (eller mer utbildning så att man får ett jobb) och kanske inte hinna se vännerna alls lika mycket. men det är ju ändå ett år kvar. och i sommar ska vi ha superkul! jag och tilda ska spela ihop på ett bröllop 27 juni, sandra och matilda kommer nog upp på frykdalsdansen, johan och hannes fyller 18 snart, på festivalen ser man säkert en massa kompisar, sen fyller ju jag 18 precis innan skolan slutar så då får jag väl försöka hitta på något kul i stugan med lite grillning och bad kanske... dock åker ju julia till nya zeeland snart så henne lär jag inte se så mycket, men får hoppas att det blir nått planerat innan hon åker så att man hinner säga hej då och gråta lite i allafall. kommer verkligen sakna henne något enormt till hösten när vi börjar skolan igen. men hon kommer ha jättekul utomlands och det finns ju alltid intrenet man kan hålla kontakten på. en klassresa till nya zeeland i slutet av 3an vore ju inte heller helt fel kan jag tänka mig.
stress och framtiden
tiden räcker inte till ibland. jag vet att jag kommer hinna med allt bara jag lägger ner mig, men nu är det så mycket med alla rep inför projektet, så man orkar bara inte riktigt ta tag i läxorna efter dem. och lärarna verkar inte fatta att vi har så himla mycket heller så dom bara kastar läxorna på oss i stort sett. och allt resulterar i att jag inte orkar ta tag i något alls. så det som jag har sökt till skolan för och flyttat hemifrån för, orkar jag inte göra något av. jag har ju flyttat för att kunna spela flöjt och att utvecka mig musikaliskt, men när man har en massa läxor så skjuter man bort det för skolan. helt fel egentligen.
just detta hade jag mitt muntliga nationella prov i svenska om. hur vi fördelar tiden och hur vi plir påverkade genom media att hinna med allt på samma gång. det är ju helt hysteriskt i samhället idag. vi ser alla kändisar i tidningarna som har tusen olika bollar i luften samtidigt och vi blir undermedvetet medvetna om att vi ska hinna allt. men jag jämförde livet med en sjö. om man är uppe vid ytan hela tiden och kämpar för att synas så får man kramp tillslut eftersom man kämpar så mycket, och då börjar man sjunka ner mot botten och allt blir grumligt och mörkt och man vet inte vilket håll som är uppåt för att det är så mörkt. det är ingen annan som märker att man sjunker heller, för alla andra kämpar för sin egen vinning dom med. men om man däremot ligger och flyter och slappnar av och bara kämpar de gånger man verkligen vill komma förbi ett hinder eller synas lite så sparar man på sina krafter och orkar hålla sig flytande längre. så istället för att hålla sig flytande i 10 minuter så kan man hålla sig flytande i flera timmar.
dock vet jag att jag inte själv följer det jag sa, även om jag gärna skulle vilja. för jag vet att jag stressar alldeles för lätt och tar inte vara på mig själv när jag är stressad. jag kan inte äta, jag kan inte koncentrera mig på det jag gör och jag blir irriterad på allt som inte går som jag vill. detta gör ju bara att jag sprider en dålig stämning omkring mej och jag är ju egentligen en väldigt glad person annars som alltid gör mitt yttersta för att alla ska trivas och ha det bra.
jag är ganska villrådig när det gäller vad jag vill göra efter gymnasiet. jag vill ta ett sabbatsår och bara ta det lugnt, jobba lite och resa. bara göra något som inte har med skolan att göra. problemet med det är att jag antagligen kommer tappa mycket av flöjten och det vill jag verkligen inte eftersom jag vill hålla på med det i framtiden. eller så vill jag plugga ett år på folkis och kanske bara ta en eller två kurser och jobba parallelt med det, men jag vet inte om det är en bra idé heller. för jag vill ju inte flytta hem igen. 19 och bo hemma, låter inte så himla kul i mina öron.
men det jag vet är att jag kommer få det lugnare nästa år och då kommer allt antagligen att lugna sig lite. men dyker det upp något som det är lite bråttom med så kommer jag säkert stressa och må dåligt igen och få en massa ångest för att jag känner att jag inte kommer hinna allt jag vill...
just detta hade jag mitt muntliga nationella prov i svenska om. hur vi fördelar tiden och hur vi plir påverkade genom media att hinna med allt på samma gång. det är ju helt hysteriskt i samhället idag. vi ser alla kändisar i tidningarna som har tusen olika bollar i luften samtidigt och vi blir undermedvetet medvetna om att vi ska hinna allt. men jag jämförde livet med en sjö. om man är uppe vid ytan hela tiden och kämpar för att synas så får man kramp tillslut eftersom man kämpar så mycket, och då börjar man sjunka ner mot botten och allt blir grumligt och mörkt och man vet inte vilket håll som är uppåt för att det är så mörkt. det är ingen annan som märker att man sjunker heller, för alla andra kämpar för sin egen vinning dom med. men om man däremot ligger och flyter och slappnar av och bara kämpar de gånger man verkligen vill komma förbi ett hinder eller synas lite så sparar man på sina krafter och orkar hålla sig flytande längre. så istället för att hålla sig flytande i 10 minuter så kan man hålla sig flytande i flera timmar.
dock vet jag att jag inte själv följer det jag sa, även om jag gärna skulle vilja. för jag vet att jag stressar alldeles för lätt och tar inte vara på mig själv när jag är stressad. jag kan inte äta, jag kan inte koncentrera mig på det jag gör och jag blir irriterad på allt som inte går som jag vill. detta gör ju bara att jag sprider en dålig stämning omkring mej och jag är ju egentligen en väldigt glad person annars som alltid gör mitt yttersta för att alla ska trivas och ha det bra.
jag är ganska villrådig när det gäller vad jag vill göra efter gymnasiet. jag vill ta ett sabbatsår och bara ta det lugnt, jobba lite och resa. bara göra något som inte har med skolan att göra. problemet med det är att jag antagligen kommer tappa mycket av flöjten och det vill jag verkligen inte eftersom jag vill hålla på med det i framtiden. eller så vill jag plugga ett år på folkis och kanske bara ta en eller två kurser och jobba parallelt med det, men jag vet inte om det är en bra idé heller. för jag vill ju inte flytta hem igen. 19 och bo hemma, låter inte så himla kul i mina öron.
men det jag vet är att jag kommer få det lugnare nästa år och då kommer allt antagligen att lugna sig lite. men dyker det upp något som det är lite bråttom med så kommer jag säkert stressa och må dåligt igen och få en massa ångest för att jag känner att jag inte kommer hinna allt jag vill...
min ork är slut...!
då var man tillbaka i arvika igen då. känns faktiskt väldigt härligt att höra livet och rörelsen som en stad innehåller. det blev nog lite för tyst hemma i ingenstans tror jag.
dags för nya tag då coh skola imorrn. vet inte om jag orkar, men har nog inget val. jag vet inte vad det har blivit med mej under lovet. jag har verkligen ingen gnista kvar känns det som. härom kvällen när jag skulle sova så kom jag på att jag inbte hade övat på flöjten på hela veckan, vilket jag hade tänkt göra. men jag orkade helt enkelt inte bry mej. det var nästan som om en liten röst inuti mitt huvud sa åt mej att det inte är någon idé och att jag borde skaffa mej ett "riktigt" yrk när jag blir vuxen. verkligen inte okej! jag brinner ju för musiken egentligen och blir nästan förbannad på mej själv när jag tänker såhär, men sen gör jag ju inget ändå... jag vet inte om det är att jag inte har någon att jämföra mej med som gär att jag känner mej såhär eller vad det är. jo, jag vet, man ska inte jämföra sig med någon utan köra sitt eget race och så vidare. men saken är den, att eftersom jag är själv med att spela flöjt på skolan så är jag ju automatiskt bäst på det. det finns ingen som man kan jämföra sig med på det sättet. förut, när jag bodde i sunne, så hade jag ju fullt av folk som spelade flöjt runt omkring mej och ville hela tiden bli bättre och bättre. men nu har jag ingen att kämpa emot och då behöver jag inte öva alls. jag tror att det är där skon klämmer, men är inte riktigt säker. måste verkligen prata med G imorrn om det här eftersom jag har känt mej sånhär ett tag. det är inte rättvist mot han att jag inte övar på de läxor jag får och ska öva på, men aldrig orkar. han kanske har en bra lösning åt mej också, som gör att jag får gnistan tillbaka.
men nu ska jag gå och handla lite så att jag klarar mej i veckan. det är något jag orkar och måste göra för att överleva. kanske är det så att sådana saker tar sådan tid och ork på mej att jag inte orkar något annat, som att öva. menmen, får se vart allt leder...
puss // anna
dags för nya tag då coh skola imorrn. vet inte om jag orkar, men har nog inget val. jag vet inte vad det har blivit med mej under lovet. jag har verkligen ingen gnista kvar känns det som. härom kvällen när jag skulle sova så kom jag på att jag inbte hade övat på flöjten på hela veckan, vilket jag hade tänkt göra. men jag orkade helt enkelt inte bry mej. det var nästan som om en liten röst inuti mitt huvud sa åt mej att det inte är någon idé och att jag borde skaffa mej ett "riktigt" yrk när jag blir vuxen. verkligen inte okej! jag brinner ju för musiken egentligen och blir nästan förbannad på mej själv när jag tänker såhär, men sen gör jag ju inget ändå... jag vet inte om det är att jag inte har någon att jämföra mej med som gär att jag känner mej såhär eller vad det är. jo, jag vet, man ska inte jämföra sig med någon utan köra sitt eget race och så vidare. men saken är den, att eftersom jag är själv med att spela flöjt på skolan så är jag ju automatiskt bäst på det. det finns ingen som man kan jämföra sig med på det sättet. förut, när jag bodde i sunne, så hade jag ju fullt av folk som spelade flöjt runt omkring mej och ville hela tiden bli bättre och bättre. men nu har jag ingen att kämpa emot och då behöver jag inte öva alls. jag tror att det är där skon klämmer, men är inte riktigt säker. måste verkligen prata med G imorrn om det här eftersom jag har känt mej sånhär ett tag. det är inte rättvist mot han att jag inte övar på de läxor jag får och ska öva på, men aldrig orkar. han kanske har en bra lösning åt mej också, som gör att jag får gnistan tillbaka.
men nu ska jag gå och handla lite så att jag klarar mej i veckan. det är något jag orkar och måste göra för att överleva. kanske är det så att sådana saker tar sådan tid och ork på mej att jag inte orkar något annat, som att öva. menmen, får se vart allt leder...
puss // anna
sommar och sol
har egentligen inte sovit alls mycket inatt, eftersom jag satt uppe och kollade på Sex and the City, men när klockan ringde imorse så var jag superpigg! helt underbar känsla var det att bara kunna gå upp utan att behöva använda snoozen,som för övringt har använts flitigt hela vintern. kanske är det så att min kropp känner att det är vår och att sommaren är påväg...? blir alltid mycket piggare då förövringt, men kan inte förklara varför. jag sover mycket mindre på sommaren än vad jag gör på vintern, egentligen. kanske är det så att man får i sig så mycket solljus att kroppen inte behöver lika mycket vila... hm, får ta mej en funderare på det där tror jag...
ett helt onödigt inlägg, men jag bjuder på det ;)
ha en härlig vårdag // anna
ett helt onödigt inlägg, men jag bjuder på det ;)
ha en härlig vårdag // anna
tyck om dej själv!
en liten uppdatering om mitt liv...
vi var på en väldigt bra dansföreställning igår kl 13. den tog upp väldigt bra saker som kränkning och ätstörningar.. en tjej pratade om att alla hade sett henne som en som var för smal och att det hade spridits rykten om att hon hade anorexi, fast att hon egenligen inte hade det, utan bara såg ut så. och jag kände igen mej så himla mycket i det, eftersom jag själv har varit i samma situation en gång och mådde dåligt över det och verkligen mådde dåligt när folk sa att jag var så smal. det är ju det andra kanske kämpar med hela tiden, att dom ska ha den där smala magen eller låren. ofta stod dom och pratade om det i min närhet om det både högt och ljudligt, bara för att dom visste att jag mådde dåligt över det och sen tittade dom på mej och sa: men jag skulle inte vilja vara lika smal som anna förstås, du vet att du är äckligt smal va?! inte det roligaste man kan höra när man är 11- 12 år första gången och sedan förfölja en under hela högstadiet. och den värsta ångesten med allt var just att jag visste att jag inte kunde göra något åt det, eftersom jag visste att det ligger i mina gener. de flesta av min släkt har sett ut som jag när de gick i skolan och det finns som sagt inget att göra åt det. men just de fattade inte det. är verkligen glad att jag har lämnat det bakom mej och har gåttt vidare, för nu mår jag ju bra. visst kan man känna vissa dagar att det vore härligt med några extra kilo så att inte höftbenen stack ut så, men i nästa tanke så bryr jag mej inte. såhär är jag skapad och såhär ser jag ut, de som inte kan förstå det behöver inte yttra sig alls.
vi var på en väldigt bra dansföreställning igår kl 13. den tog upp väldigt bra saker som kränkning och ätstörningar.. en tjej pratade om att alla hade sett henne som en som var för smal och att det hade spridits rykten om att hon hade anorexi, fast att hon egenligen inte hade det, utan bara såg ut så. och jag kände igen mej så himla mycket i det, eftersom jag själv har varit i samma situation en gång och mådde dåligt över det och verkligen mådde dåligt när folk sa att jag var så smal. det är ju det andra kanske kämpar med hela tiden, att dom ska ha den där smala magen eller låren. ofta stod dom och pratade om det i min närhet om det både högt och ljudligt, bara för att dom visste att jag mådde dåligt över det och sen tittade dom på mej och sa: men jag skulle inte vilja vara lika smal som anna förstås, du vet att du är äckligt smal va?! inte det roligaste man kan höra när man är 11- 12 år första gången och sedan förfölja en under hela högstadiet. och den värsta ångesten med allt var just att jag visste att jag inte kunde göra något åt det, eftersom jag visste att det ligger i mina gener. de flesta av min släkt har sett ut som jag när de gick i skolan och det finns som sagt inget att göra åt det. men just de fattade inte det. är verkligen glad att jag har lämnat det bakom mej och har gåttt vidare, för nu mår jag ju bra. visst kan man känna vissa dagar att det vore härligt med några extra kilo så att inte höftbenen stack ut så, men i nästa tanke så bryr jag mej inte. såhär är jag skapad och såhär ser jag ut, de som inte kan förstå det behöver inte yttra sig alls.
film, tårar och traditioner...
jaha, då var man sjukanmäld då. är jätteseg i huvudet och näsan rinner som niagarafallen, så ingen skola för mej idag. ska ta och ringa till matilda sen innan hon går hemifrån och fråga om inte hon kan ta med nästa box av Sex and the City åt mej så jag kan ligga och vara sjuk till det.. det gjorde jag ju sist jag var sjuk på sportlovet, så jag får väl göra en trend av det. jag har även en lite speciell egen trend när jag är sjuk. jag tittar alltid på Mannen som kunde tala med hästar. jag vet att det är värsta snyftarfilmen och den går nästan i stil med Titanic ibland tycker jag, men det är alltid den jag tittar på först när jag är sjuk. och jag blir aldrig trött på den heller. dock gråter jag inte till slutscenen längre, som jag gjorde de10 första gångerna jag såg den, men jag tycker så mycket om den att jag faktiskt inte bryr mej så mycket om det. vissa filmer är det ju nästan självklart att man gråter, Titanic (såklart), Lilla huset på prärien och Björnbröder. jo, faktiskt, Björnbröder är en film där jag aldrig kan hålla mej utan alltid börjar gråta när Kenai berättar för Koda att det var han som dödade hans mamma, sen börjar Björn Skifs sjunga (om jag bara gått en annan väg... det finns ingenting som ändra redan tagna steg...) och sen är det helt kört för mej. tror aldrig jag har sett hela den scenen helt klart pga av alla tårar.
men nu ska jag dra igång Mannen som kunde tala med hästar,
ha en frisk dag // anna
men nu ska jag dra igång Mannen som kunde tala med hästar,
ha en frisk dag // anna
otekniska anna
känner att jag vill byta utseende på min blogg... är något tråkigt att inte ha något personligt liksom... någon som vet hur man gör eller som är intresserad av att hjälpa en sån oteknisk person som mej? haha
det är nästan skrattretande att jag inte kan med vissa simpla saker. är verkligen sjukt oteknisk. första gången jag skulle göra en powepoint-presentation så fick H sitta brevid mej nästan hela tiden så att jag fattade hur allt funkade och lära mej hur man gjorde, sen var det internet som inte ville fungera när jag satte igång det. då ringde anna D och frågade om han kunde hjälpa henne för hon fattade inte alls vad man skulle göra. D kom upp, tryckte på en knapp och sedan funkade det. hm, undrar om det finns kurser i hur man blir teknisk. dock förstår jag mej på med kablar och sådana saker. som skartkablar som ska in i tvn och sånt. ganska ologiskt måste jag säga. kommer ihåg den gång jag, matilda och daniel skulle kolla på mulan på video, men det funkade inte. daniel var bakom tvn flera gånger och kollade, men hittade inga fel. sen gick jag bak och kollade och fann att just skartkabeln inte var i. dock är daniel såå väldigt mycket bättre än mej på datorer så det är väl jämt gissar jag ;)
men nu ska det snart bli sängen. imorrn är det studiedag så jag har tänkt sova länge, gå en sväng på stan efter det och köpa linsvätska och några nya kläder kanske om jag har råd ;) sola på eftermiddagen eller kvällen med matilda och sandi med! blir nog ica en snabbis också skulle jag tro. funderar på att göra något riktigt gott till mat imorrn så att jag står mej ett tag. menmen, får se vad det blir då.
natti // anna
längtan
men frida svara! vill bara prata med dej nu, nu, nu! orkar inte sitta och vänta på att du ska svara o de känns dumt att ringa henrik jämt och fråga om du är där. typ som om jag aldrig vill prata med han ... menmen, det finns säkert någon bra anledning till att du inte svarar... typ att det är slut i batteri elr nått...
tänk att man kan längta så efter en person som man såg senast för 3 dagar sen.. ganska otroligt tycker jag nog. men ibland så bara börjar man sakna någon jättemycket och helt akut. lite konstigt, men det är så det kan vara. oftast tror jag det händer för mej när jag vet att jag verkligen inte kan träffa den personen just då. men om man bara kan gå över gatan eller något och träffa personen är det en helt annan sak. då kan man ju bara springa över och säga att man ficj mvg på ett prov eller något och sen springa tillbaka hem. men det blir såå mycket mer besvärligt när man bor i olika kommuner och när ingen av oss har körkort. hur ska vi klara oss om jag flyttar utomlands ett år? kommer det gå över huvudtaget? troligen inte, jag kommer nog tvinga dej att komma och hälsa på. om jag så ska be någon släpa dej på ett flygplan hit. dock tror jag inte att någon kommer behöva släpa dej ombord om du verkligen vill hälsa på.
och nu när jag sitter här och skriver så börjar längta efter en till person, dock kommer jag aldrig mer kunna träffa dej, men det gör ju inte saknaden mindre... om några veckor har det gått ett halvår sen du försvann och jag kan inte fatta att det khar gått så fort. varje steg och varje sekund är bara längre bort från dej och det finns ingen återvändo. gråter vid tanken att en människa bara kan försvinna så kvickt och aldrig mer komma tillbaka...
new york so much colder than I thought and I miss you, miss you!
tänk att man kan längta så efter en person som man såg senast för 3 dagar sen.. ganska otroligt tycker jag nog. men ibland så bara börjar man sakna någon jättemycket och helt akut. lite konstigt, men det är så det kan vara. oftast tror jag det händer för mej när jag vet att jag verkligen inte kan träffa den personen just då. men om man bara kan gå över gatan eller något och träffa personen är det en helt annan sak. då kan man ju bara springa över och säga att man ficj mvg på ett prov eller något och sen springa tillbaka hem. men det blir såå mycket mer besvärligt när man bor i olika kommuner och när ingen av oss har körkort. hur ska vi klara oss om jag flyttar utomlands ett år? kommer det gå över huvudtaget? troligen inte, jag kommer nog tvinga dej att komma och hälsa på. om jag så ska be någon släpa dej på ett flygplan hit. dock tror jag inte att någon kommer behöva släpa dej ombord om du verkligen vill hälsa på.
och nu när jag sitter här och skriver så börjar längta efter en till person, dock kommer jag aldrig mer kunna träffa dej, men det gör ju inte saknaden mindre... om några veckor har det gått ett halvår sen du försvann och jag kan inte fatta att det khar gått så fort. varje steg och varje sekund är bara längre bort från dej och det finns ingen återvändo. gråter vid tanken att en människa bara kan försvinna så kvickt och aldrig mer komma tillbaka...
new york so much colder than I thought and I miss you, miss you!
avundsjuka...?
sitter i mitt rum med mirja och matilda och snackar om avundsjuka lite. matilda hade lärt sej en sak på 5 min som det hade tagit hennes sånglärare 4 veckor att komma på hur man gjorde. sen hade mirja fått en låt i sångläxa som matilda väldigt gärna ville ha. och jag kom in på hur jag avundas anton (en kille i sunne som spelar flöjt) som är ca 7 år yngre än jag och spelar mycket bättre.
varför är det så att vi avundas de som är bättre än oss? mest troligt är nog att vi vill vara lika bra som de och så sätter avundsjukan igång. speciellt om det handlar om något man har kämpat för länge och nästan svettats blod över. då blir vi ju bara sura på den person som kan det bättre än vi. egentligen tycker jag att vi borde försöka vända på det hela. helt enkelt se det som en utmaning att lära sig den svåra kromatiska skalan, stycket eller hur synkoper fungerar minst lika bra som den som klarade det innan oss själva. man "tävlar" ju bara med sig själv hela tiden i grund och botten. löpare, längdskidåkare och andra sportsmän och kvinnor tävlar bara mot sig själva hela tiden för att förbättra deras resultat. kanske borde vi som håller på med musikbörja göra så med...? ge oss fasiken på att klara den kromatiska skalan på två veckor. några å steg i taget och sen klarar man den utan problem.
det får bli mitt nya mål. att börja jämföra mig med mig själv mer istället för andra. jag är ju egentligen lika bra som de. inne i mitt psyke. min vision. jag ÄR lika bra som de andra.
vad tycker ni om avundsjuka i den form jag beskrev i början? bra eller dåligt?
kram// anna
varför är det så att vi avundas de som är bättre än oss? mest troligt är nog att vi vill vara lika bra som de och så sätter avundsjukan igång. speciellt om det handlar om något man har kämpat för länge och nästan svettats blod över. då blir vi ju bara sura på den person som kan det bättre än vi. egentligen tycker jag att vi borde försöka vända på det hela. helt enkelt se det som en utmaning att lära sig den svåra kromatiska skalan, stycket eller hur synkoper fungerar minst lika bra som den som klarade det innan oss själva. man "tävlar" ju bara med sig själv hela tiden i grund och botten. löpare, längdskidåkare och andra sportsmän och kvinnor tävlar bara mot sig själva hela tiden för att förbättra deras resultat. kanske borde vi som håller på med musikbörja göra så med...? ge oss fasiken på att klara den kromatiska skalan på två veckor. några å steg i taget och sen klarar man den utan problem.
det får bli mitt nya mål. att börja jämföra mig med mig själv mer istället för andra. jag är ju egentligen lika bra som de. inne i mitt psyke. min vision. jag ÄR lika bra som de andra.
vad tycker ni om avundsjuka i den form jag beskrev i början? bra eller dåligt?
kram// anna
I have a dream...!
har sovit väldigt djupt inatt och inte drömt så jättemycket faktiskt. ganska skänt eftersom jag brukar drömma en massa konstiga saker... en favorit är ju den gröna fotöljen, nålarna och rundbalarna. låter som om jag är ett komplett psykfall kanske när jag påstår att detta är min värsta mardröm någonsin och som jag alltid kommer ihåg för väl att jag har drömt. oftast förknippas den med att jag är sjuk och har ont i huvudet. och för att ni ska förstå lite vad det är jag snackar om så ska jag berätta hur den ungefär brukar se ut:
jag är i ett helt vitt rum, det finns inget slut och man märker inte vart taket, väggarna och golvet möts. helt pölötsligt börjar det bröla (som när man ska visa att det kommer snart bli en stor krasch på tecknat, om ni vet vad jag menar..) sen märker jag att jag är en liten synål och att det är en stor rundbal som kommer rätt emot mig och jag kommer krossas under den. sedan som att vända på det hela så är jag den bal som rusar fram för att förgöra de stackars nålarna och helt plötsligt så börjar nålarna falla från taket och ett ljud som påminner om när glas krossas mot marken. det klirrar och man blir helt galen av ljudet, sedan som avslutning på det hela så är det som om jag står från sidan och ser "den gröna fotöljen" och det kommer en bal rätt emot den, sen ser man hur nålarna som precis har fallit frpn taket sticker ut från hela fotöljen och när balen kraschar mot den så flyger det spillror av alltihop och jag ser hur allt är förstört. och det är vid denna tidpunkt jag brukar vakna av att jag sätter mig rätt upp i sängen, svettas som en gris och inte vågar somna om.
varför måste vi drömma så konstiga saker egentligen? det är ju ganska onödigt eftersom det bara gör att vi inte kan sova så djupt som vi behöver. jag har hört att när man drömmer så jobbar hjärnan till 90 %... dock vet jag inte om det är tillförlitligt, så ta det med en nypa salt. men om vi antar att det är så. hjärnan får ingen vila, vilket leder till att man är tröt på morgonen när man ska gå upp, man orkar inte vara pigg i skolan och ta till sig allt som läraren säger och förklarar, man lägger sig och tar en powernap på eftermiddagen för att man är så trött... sen när man väl ska gå och lägga sig så vågar man nästan inte sova för att drömmen (om det nu är en mardröm man har haft) ska komma tillbaka. är det bara jag som fungerar såhär ? eller är det så för er andra med ?
jag är i ett helt vitt rum, det finns inget slut och man märker inte vart taket, väggarna och golvet möts. helt pölötsligt börjar det bröla (som när man ska visa att det kommer snart bli en stor krasch på tecknat, om ni vet vad jag menar..) sen märker jag att jag är en liten synål och att det är en stor rundbal som kommer rätt emot mig och jag kommer krossas under den. sedan som att vända på det hela så är jag den bal som rusar fram för att förgöra de stackars nålarna och helt plötsligt så börjar nålarna falla från taket och ett ljud som påminner om när glas krossas mot marken. det klirrar och man blir helt galen av ljudet, sedan som avslutning på det hela så är det som om jag står från sidan och ser "den gröna fotöljen" och det kommer en bal rätt emot den, sen ser man hur nålarna som precis har fallit frpn taket sticker ut från hela fotöljen och när balen kraschar mot den så flyger det spillror av alltihop och jag ser hur allt är förstört. och det är vid denna tidpunkt jag brukar vakna av att jag sätter mig rätt upp i sängen, svettas som en gris och inte vågar somna om.
varför måste vi drömma så konstiga saker egentligen? det är ju ganska onödigt eftersom det bara gör att vi inte kan sova så djupt som vi behöver. jag har hört att när man drömmer så jobbar hjärnan till 90 %... dock vet jag inte om det är tillförlitligt, så ta det med en nypa salt. men om vi antar att det är så. hjärnan får ingen vila, vilket leder till att man är tröt på morgonen när man ska gå upp, man orkar inte vara pigg i skolan och ta till sig allt som läraren säger och förklarar, man lägger sig och tar en powernap på eftermiddagen för att man är så trött... sen när man väl ska gå och lägga sig så vågar man nästan inte sova för att drömmen (om det nu är en mardröm man har haft) ska komma tillbaka. är det bara jag som fungerar såhär ? eller är det så för er andra med ?
...
mamma du bar mej...
mamma du gav mej...
spring awakening idag med skolan :D superbra musikal som alla borde se enligt mej!
dock blev jag lite väl berörd under en scen som var jobbig så jag har bara gått och tänkt tillbaka hela dagen efter det. :(
blir nog lite lätt sä för mej.. att jag börjar tänka på en sak och sen kan jag inte sluta utan det blir som en ond sprial som bara drar ner mej... fast samtidigt som jag tycker att det är ganska jobbigt, så kan jag ändå tycka att det är skönt på ett sätt. bara få gräva ner sig i sina känslor och skärma av sig från den yttre världen ett tag. försvinna in i sig själv och inte tänka på något annat än det jobbiga, som samtidigt är så skönt. det kanske är något fel på mej när jag tänker såhär...? är det så för alla? att dom gräver ner sig i sina sorger och glömmer allt annat för ett tag. en egen liten bubbla. "ingen människa är en ö" sa John Donne, men jag håller nog inte med. alla männsikor kanske inte är en ö jämt, men alla kan gå in lite i sej själva och bara tänka lite på saker som man inte pratar med andra om. nej, nu har jag fördjupat mig för mycket i ämnet tror jag...
godnatt / anna
mamma du gav mej...
spring awakening idag med skolan :D superbra musikal som alla borde se enligt mej!
dock blev jag lite väl berörd under en scen som var jobbig så jag har bara gått och tänkt tillbaka hela dagen efter det. :(
blir nog lite lätt sä för mej.. att jag börjar tänka på en sak och sen kan jag inte sluta utan det blir som en ond sprial som bara drar ner mej... fast samtidigt som jag tycker att det är ganska jobbigt, så kan jag ändå tycka att det är skönt på ett sätt. bara få gräva ner sig i sina känslor och skärma av sig från den yttre världen ett tag. försvinna in i sig själv och inte tänka på något annat än det jobbiga, som samtidigt är så skönt. det kanske är något fel på mej när jag tänker såhär...? är det så för alla? att dom gräver ner sig i sina sorger och glömmer allt annat för ett tag. en egen liten bubbla. "ingen människa är en ö" sa John Donne, men jag håller nog inte med. alla männsikor kanske inte är en ö jämt, men alla kan gå in lite i sej själva och bara tänka lite på saker som man inte pratar med andra om. nej, nu har jag fördjupat mig för mycket i ämnet tror jag...
godnatt / anna
it´s cold around me...!
har precis varit nere i våra kalla övningsrum och övat på flöjten. var ett tag sen jag gorde det nu, måste verkligen ta tag i det på riktigt... dock blir man ju inte så himla lockad att gå dit ner och öva när de bara är typ 15-17 grader där. konstig hyresvärd vi har som inte drar på elementen mer. och ändå har lars-inge sagt till honom flera gånger att det behöver vara varmare där. eller föresten, han har sagt åt han att dra på mer värme i hela huset. det enda rum som är varmt så att det är behagligt att vara där är klassrummet på nedervåningen. annars är det bara kallt. igår satt till och med vår kulturhistorie-lärare med jackan på sig i klassrummet för att det bara var 18 grader där. och när man ska gå upp på morgonen så är det jättevarmt och härligt under täcket och svinkallt på golvet. jag vet, det är alltid mycket varmare under täcket när man har sovit, men jag har också två filtar över mig när jag sover för att det inte ska bli för kallt och jag bli sjuk.
men nu är jag bara negativ och klagar. fast man behöver nog göra det ibland med, så att man vet hur man är när man är positiv ;)
men nu är jag bara negativ och klagar. fast man behöver nog göra det ibland med, så att man vet hur man är när man är positiv ;)
