Dagboken. vilken underbar film! har sett den med Matilda ikväll och jag kan inte mer än älska den. så fin historia om hur kärleken kan ligga i lä i flera år och sen plockas upp igen efter bara några timmar. lite temat: gammal kärlek rostar aldrig.

vilket får mej att tänka på en kärlek som alltid har varit lika flammande no matter what. Farmor och Farfar. vilket underbart kärlekspar det var. det kvittade vart de var så höll de alltid varandras händer så länge tillbaka jag kan minnas. de hade varit gifta i nästan 57 år när farmor gick bort för 1 år sen. och fortfarande så älskade de varandra lika mycket och verkade nykära hela tiden. det är så jag vill åldras. ihop med någon som fortfarande älskar mej lika mycket som jag älskar den, trots alla rynkor, sjukdomar och motgångar som blir efter 50 år.

det som jag tycker är mest fint med hela deras förhållande är att det även syntes utanför familjen. det var så fint när en granne som skulle måla postlådor åt oss 3 familjer som bor på Björkefors så sa hon: Jag har tänkt att jag ska måla två gäss som har en blomsterkrans runt deras halsar åt Magda och Erik, för de är så fina när de håller ihop och ser så förälskade ut vid så hög ålder." det tycker jag verkligen är fint, när folk runt omkring ser hur man beundrar och älskar en annan person.

"Tills döden skiljer oss åt..." var verkligen ett sant uttryck när det gällde dem och jag beundrar dem för det. för även om inte jag vet en bråkdel av vad de har gått igenom i deras liv så vet jag ändå att det har hänt många jobbiga saker. men de fortsatte älska varandra ända in i döden och de älskar varandra antagligen på det ställe där de är nu, vart det nu är. för de måste ha tagit vägen någonstans och de som finns där ser antagligen att de älskar varandra som två nykära tonåringar en vårdag. och för mej är det sån kärleken ska vara när man blir gammal.



bröllopskortet på Farmor och Farfar. Gammal kärlek rostar aldrig - inte ens när döden skiljer er åt! <3

nu känner jag att jag bara måste få skriva av mej lite, så ha överseende med allt som kan vara lite konstigt forumlerat.

jag bara går omkring och tänker på vad som skulle ha varit om inte allt som hän mej under året inte hade hänt. hade jag då varit en annan människa? en sån person som kan hålla gråten inne och som samtidigt kan släppa ut känslorna utan att skämmas? en som inte reflekterar över allt som händer i kroppen när natten kommer och man ska sova och istället ligger vaken för att slippa drömma?
jag vet verkligen inte vart jag ska göra av mej själv ibland. jag vill vara glad, men så fort jag blir glad så får jag dåligt samvete och blir tillknäppt och tyst och funderar på allt möjligt som hänt, bearbetar upplevelser som redan blivit bearbetade för många gånger innan. jag vill verkligen kunna släppa ut allt det som jag har inom mej, men när jag knappt vet vad det är jag vill släppa ut så känns det ändå bättre att stänga in det i den djupaste delen av hjärtat - låter det vänta tills jag har satt en känsla på det hela. jag vill kunna prata med någon som kanske kan förstå att jag är så svart av sorg inom mej att jag knappt vet vad färger är längre. jag vill kunna släppa ut gråten när jag blir påmind, visa att jag faktiskt är ledsen och sörjer. men det går ju bara inte, jag håller istället tillbaka tårarna och tänker: jag kan inte gråta nu, det blir alldeles för komplicerat. men egentligen så är det de bästa, att bara släpppa ut allt och låta det ta den tid det tar. samtidigt känns det som om jag inte kan gå och älta det för länge och skylla på att jag är ledsen, för det är just det de känns som om jag gör - skyller på att jag är ledsen för att slippa ta tag i saker som jag måste ta tag i. jag orkar bara inte.

jag har funderat på det, att jag inte orkar. kanske är det så att jag måste få gå och prata med någon som bara lyssnar? en som kan få ur mig alla konstiga saker jag känner och tänker på jämt, men samtidigt så blir jag lite velig. det är ju andra som har upplevt samma sak, fast värre, som inte går och pratar med någon, betyder det att jag är känsligare än de och tar in alldeles för mycket saker? att jag egentligen borde släppa allt och gå vidare med det som är aktuellt nu. för jag har ju alltid hört hur man inte ska gå och älta saker och ting, men om det är så illa att man håller på att börja gråta på sin pianolektion för att man spelar Amazing Graze så är det något som inte är bra i själen.

jag har alltid varit en positiv och framåt tjej som försöker se det bästa med situationer. varit den som muntrat upp andra när de varit lite nere, lyssnat när de har velat berätta något, tröstat när de varit ledsna, hört på hemligheter som ingen annan får höra men som berättas för mej för att jag inte säger till någon. men nu känns det som om jag inte orkar höra mer, för jag har egna problem som jag måste ta itu med först. det låter så dumt men jag kan inte ta hand om andra och hjälpa dem i deras problem när jag känner att jag knappt orkar vara jag. men missförstå mig rätt, jag vill kunna hjälpa men jag orkar inte jämt, vill kunna lyssna men hör bara vagt och vill kunna trösta men vet inte längre hur jag ska göra för jag är inte tröstad själv.

förstår om det inte är någon som nu kommit såhär långt i texten och orkat läsa mitt hav av känslor som svallar likt en tsunami inuti mej. och om det nu är någon så ger jag den en stor eloge för att ha orkat. jag begär inte att någon ska ha lyssnat på min klagosång men jag vet verkligen inte hur länge till jag kommer orka gå med mina känslor inom mej utan att ha någon att kasta dem på!

vet fan inte vart jag ska ta vägen snart... känner mej inte hemma nånstans... hemma i sunne bara tänker jag o minns, i arvika verkar de inte va nån som vet hur dom ska prata med mej, som om jag var nån slags utomjording elr nått... o så går man ut i hopp  om att man ska kunna tänka på nått annat, men nejdå, de går minsann inte! lyssnar på musik för att slappna av, men då börjar man lyssna på texterna o mår ännu sämre... de går inte att göra nånting utan att jag mår skit nästan. känner mej helt kluven. när jag är ensam vill jag att de ska va nån hos mej, är de folk runt omkring så vill jag inget hellre än att va ensam. när jag ska sova är jag hur trött som helst, men orkar inte sova, o dagen efter så är jag ännu mer trött o på kvällen orkar jag inte sova o jag blir tröttare o tröttare... ont i huvvet, ont i magen, ont i ryggen, ont i hjärtat, ont överallt. JAG HATAR DEHÄR!!