Dagboken. vilken underbar film! har sett den med Matilda ikväll och jag kan inte mer än älska den. så fin historia om hur kärleken kan ligga i lä i flera år och sen plockas upp igen efter bara några timmar. lite temat: gammal kärlek rostar aldrig.

vilket får mej att tänka på en kärlek som alltid har varit lika flammande no matter what. Farmor och Farfar. vilket underbart kärlekspar det var. det kvittade vart de var så höll de alltid varandras händer så länge tillbaka jag kan minnas. de hade varit gifta i nästan 57 år när farmor gick bort för 1 år sen. och fortfarande så älskade de varandra lika mycket och verkade nykära hela tiden. det är så jag vill åldras. ihop med någon som fortfarande älskar mej lika mycket som jag älskar den, trots alla rynkor, sjukdomar och motgångar som blir efter 50 år.

det som jag tycker är mest fint med hela deras förhållande är att det även syntes utanför familjen. det var så fint när en granne som skulle måla postlådor åt oss 3 familjer som bor på Björkefors så sa hon: Jag har tänkt att jag ska måla två gäss som har en blomsterkrans runt deras halsar åt Magda och Erik, för de är så fina när de håller ihop och ser så förälskade ut vid så hög ålder." det tycker jag verkligen är fint, när folk runt omkring ser hur man beundrar och älskar en annan person.

"Tills döden skiljer oss åt..." var verkligen ett sant uttryck när det gällde dem och jag beundrar dem för det. för även om inte jag vet en bråkdel av vad de har gått igenom i deras liv så vet jag ändå att det har hänt många jobbiga saker. men de fortsatte älska varandra ända in i döden och de älskar varandra antagligen på det ställe där de är nu, vart det nu är. för de måste ha tagit vägen någonstans och de som finns där ser antagligen att de älskar varandra som två nykära tonåringar en vårdag. och för mej är det sån kärleken ska vara när man blir gammal.



bröllopskortet på Farmor och Farfar. Gammal kärlek rostar aldrig - inte ens när döden skiljer er åt! <3