idag är det mâten här i arvika. eller, det är ju hela helgen men det börjar idag med alla karuseller som har stått på tivoliplatsen sen i måndags och imorgon kommer hela stan att fyllas av gatustånd som säljer allt från strumpor till leksakspistoler. ganska kul ändå att gå runt och bara titta på folk och umgås lite.
men ikväll så är vi några stycken som ska ut på Ritz för det är Bob Hund där ikväll så det blir kul. få klä upp sig lite och bara ha kul med vännerna är nog bland det värdefullaste som finns tror jag.

jag har en känsla av det är något som kommer hända ikväll med som inte är riktigt planerat. kan inte säga om det är bra eller dåligt, men det är nånting i allafall. hoppas på att det är något bra, annars kan det förstöra en hel kväll. man har haft kul innan och sen händer något och stämningen bara dör och det inte blir kul alls längre.

igår pratade jag med Anna med om hur jag känner med allt och att jag nog behöver hjälp. så hon skulle prata med lite folk och kolla runt lite. känns väldigt bra att jag äntligen inser att jag faktiskt behöver hjälp. för jag kommer från en släkt full av "o-hypokondriker", med andra ord: "det är inte så farligt, jag behöver ingen doktor, för då visar jag svaghet" ungefär. både farfar och Lars-Eric var sådana och Pappa är likadan än. så när jag började känna att jag kanske behövde nån att prata med så dröjde det inte många sekunder innan det dök upp två små "gubbar" på axlarna som var oense om vad jag kände och hur jag skulle gå till väga. den ena sa att jag gjorde helt rätt och att jag faktiskt behöver nån att prata med som kan få ur mig alla känslor jag går och bär på. medan den andra klagade på mig att jag var vek och fasiken inte behövde nån annan än mej själv för att ta mej igenom allt det som hänt de senaste månaderna. men när jag pratade med Anna så var det som om gubbarna bara försvann och ersattes av att jag kände att jag mådde bättre som tog mitt förnuft till fånga och valde att be om hjälp med att få bli mig själv igen.