sitter i mitt rum med mirja och matilda och snackar om avundsjuka lite. matilda hade lärt sej en sak på 5 min som det hade tagit hennes sånglärare 4 veckor att komma på hur man gjorde. sen hade mirja fått en låt i sångläxa som matilda väldigt gärna ville ha. och jag kom in på hur jag avundas anton (en kille i sunne som spelar flöjt) som är ca 7 år yngre än jag och spelar mycket bättre.
varför är det så att vi avundas de som är bättre än oss? mest troligt är nog att vi vill vara lika bra som de och så sätter avundsjukan igång. speciellt om det handlar om något man har kämpat för länge och nästan svettats blod över. då blir vi ju bara sura på den person som kan det bättre än vi. egentligen tycker jag att vi borde försöka vända på det hela. helt enkelt se det som en utmaning att lära sig den svåra kromatiska skalan, stycket eller hur synkoper fungerar minst lika bra som den som klarade det innan oss själva. man "tävlar" ju bara med sig själv hela tiden i grund och botten. löpare, längdskidåkare och andra sportsmän och kvinnor tävlar bara mot sig själva hela tiden för att förbättra deras resultat. kanske borde vi som håller på med musikbörja göra så med...? ge oss fasiken på att klara den kromatiska skalan på två veckor. några å steg i taget och sen klarar man den utan problem.
det får bli mitt nya mål. att börja jämföra mig med mig själv mer istället för andra. jag är ju egentligen lika bra som de. inne i mitt psyke. min vision. jag ÄR lika bra som de andra.

vad tycker ni om avundsjuka i den form jag beskrev i början? bra eller dåligt?

kram// anna