vet inte ens om jag orkar skriva, men jag gör det ändå. man måste ju få det ur sig på nått sätt.
hemska dag. orkar ingenting just nu känns det som. men man måste ju vara stark när det är andra som har det svårare än en själv. tänker på kusinerna T. och G-B med. stackars flickorna, älskar dem! jag gör faktiskt det. så mycket som de har fått gå igenom under året... först farmor, sen mormor och nu... orkar inte ens skriva det. blir tårögd bara jag tänker på det och vill egentligen inte att det ska ha hänt alls. men det är väl så livet är. "man föds och man dör, så har det alltid varit", som de säger i ronja rövardotter. sant, men en fruktansvärd sanning. orkar inte.
det var inte du som läg där sist jag såg dej, det var inte du som låg där! jag hoppas att du hade flugit iväg och lämnat någon annan i dit skal och satt och tittade på oss från fönstret isället, för jag kände inte igen dej... hatar det! orkar inte.
snart blir det paj, men känner ändå ingen smak när jag äter. bukfylla kallas det då. äter för att man måste, inte för att det är gott, även om det egentligen är det... gott.
kyrkan blir som en tillflyktsplats. det är dit jag söker mig när jag vill vara mej. när jag vill höra hur allt blir bra. jag är inte religiös, nej. jag gillar bara att det är där ni känns som närmast, gillar att det är där jag kan söka upp er, gillar att det är där man kan se. man ser hur tiden går och livet finns kvar även om det är borta. nära, långt bort. saknad, älskad.