ormen kramar mitt hjärta...
livet tar ut sin rätt ibland. även om det kanske går till överdrift, som det gör nu.
var verkligen inte beredd på det och det gör det hela mycket mer... ja, vad ska man säga... sorgligt? fruktansvärt outhärdligt? som en svart orm som bara kramar åt ens hjärta och pressar fram tårarna som bara rinner...
trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde heller, kunde ju tom ha blivit farligt har jag fått höra i efterhand. men det bir nog så när man skiljs från någon man älskar riktigt mycket, han blir panikslagen och chockad, orkar inte andas och... ja, ni som var där vet ju.. tycker bara det är skumt att jag inte kommer ihåg något av det utom att moa, älskade moa, var framme och bara fanns. kan verkligen inte beskriva hur mycket jag tycker om dej moa, bara så du vet, men det är oändligt mycket och jag älskar dej!<3
perioden som nu kommer vet jag är jobbig, så jag har egentligen ingen lust att ta mej igenom den alls. vill bara sova bort den och sedan vakna och allt är bra igen. fast nu var jag lite dum, det kommer aldrig bli bra igen, i allafall inte så bra som det har varit. men jag måste vara vaken och stötta alla min nära, kära, älskade familj och släkt. jag vet att jag antagligen inte är den som har det svårast, så jag ska försöka vara stark och finnas för er som jag vet har det värre. t&t<3 g-b<3
imorgon börjar körskolan och jag orkar verkligen inte det just nu, har gått och väntat hela sommaren och nu när det väl sker så, ja, man kan väl säga att jag inte har någon ork och lust kvar att sitta i sunne och plugga och köra bil hela dagarna när jag egentligen vill vara hemma och ta det lugnt. men jag vet inte, det kanske är bra att få något annat att tänka på ett tag så att jag, för tillfället i allafall, glömmer bort vad som stunda skall. får väl se hur det går. kanske inte ens orkar koncentrera mej på att jag måste fixa detta nu, för jag kommer inte hinna sen när skolan börjar... jag får väl ta mej i kragen och ... nej, vet inte. får se hur allt blir. just nu orkar jag inte, men det kanske känns bättre imorrn.
Anna, det är klart att du ska börja köra, det är en frihet man inte klarar sig utan när man väl har den! Jag tror inte att varken pappa eller farfar hade velat att du skulle låta bli! Det är som du skriver att det är bra att få nåt annat att tänka på, man hanterar nog krisen iallafall. Det kommer bli jättetufft för oss alla men du vet att vi finns för dig oxå! Du kommer att klara dig galant! jag väntar ju på att du ska komma körande hit! Kramarfrån oss allihop
Jag älskar dig också anna<3